Återbetalning av äldreomsorgens statsbidrag leder fel

Från och med i år får kommunerna ett välbehövligt bidrag till äldreomsorgen. Det är glädjande att vi därmed tar ett steg bort från riktade statsbidrag, men det finns dessvärre smolk i bägaren.

Kommuner och regioner är tacksamma när staten både tar till sig att detaljerade statsbidrag till verksamheterna sällan fungerar väl och omvandlar förståelsen till verklig handling. Det permanenta årliga tillskottet på 4 miljarder kronor för att stärka äldreomsorgen i kommunerna är ett steg i rätt riktning. Det gör att varje kommun själv kan avgöra var pengarna inom äldreomsorgen gör mest nytta utifrån lokal behov och förutsättningar. Riktade detaljerade statsbidrag däremot gör att man endast kan ta del av bidraget om kommunen genomför en viss åtgärd – trots att det kan vara inom andra områden som den enskilda kommunen har större behov.

Långsiktiga mål i stället för riktade bidrag

På SKR har vi fört fram möjligheten att klustra statsbidragen, det vill säga att staten i stället för riktade bidrag klustrar ihop dem till en bredare verksamhet, exempelvis till hela den pedagogiska verksamheten. Om staten fortfarande vill styra gör man det genom en överenskommelse med sektorn om ett fåtal långsiktiga och tydliga mål som kan följas upp för den specifika verksamheten.

För sektorsbidraget till äldreomsorgen kommer staten nu att följa upp och utvärdera hur medlen till äldreomsorgen använts, vilket är helt i sin ordning. Däremot har ett enigt Socialutskott lagt till det problematiska: ”I de fall medlen inte har använts till äldreomsorgen ska de återbetalas”.

Jag förstår att Socialutskottet vill att medlen ska gå till äldreomsorgen såsom det är tänkt, men det finns aspekter som här helt fallit bort:

1: Kommunerna kan inte alltid påverka hur mycket resurser som används

Det har inte minst blivit väldigt tydligt i samband med pandemin. Efterfrågan på äldreomsorg har minskat med 5 procent då äldre inte velat söka äldreboende eller hemtjänst på grund av oron för smittan. Dessutom varierar kostnaderna kraftigt för äldreomsorgen, i synnerhet i en mindre kommun med få omsorgstagare, då en mycket vårdkrävande person kan avlida, vilket gör att kostnaden momentant kan minska.

Risken är därmed att de statliga medlen kan komma att användas till sådant som inte är värdeskapande för äldreomsorgen, bara för att slippa betala tillbaka dem. Det skulle exempelvis kunna vara av stort värde att delar av medlen kunde läggas på välfärdsteknik, bostadsanpassning eller tillgänglighetsanpassning i samhället för att minska risken för skador hos äldre, men då räknas åtgärderna inte som äldreomsorg.

2: Hur ska någon kunna följa upp om medlen verkligen har gått till äldreomsorg?

Hur mycket generella uppräkningar har en kommun gjort? Har man byggt ett nytt boende eller gjort generella besparingsbeting som påverkar alla verksamheter? Hur ser demografin ut? Frågorna är betydligt fler än svaren och risken är överhängande att någon kommun drabbas orättvist och måste betala tillbaka. Dessutom måste det gå ett år innan det går att följa upp hur medlen använts, vilket innebär risk att neddragning av medel påverkar nästkommande år och då kan behovet se helt annorlunda ut i de enskilda kommunerna.

3: Hela incitamentet att kommunerna ska göra av med pengar blir fel

Är det inte bättre att påbörja resan med att effektivisera, ställa om med hjälp av ny teknik för att kunna hantera framtidens bemanning i stället för att satsa på att förbruka pengar?

4: Syftet med att ge medel till äldreomsorgen bör vara att få en mer stabil och långsiktig bemanning och planering

Om kommunerna inte är säkra på att de får behålla pengarna är risken stor att man bara tar in personer på kortare anställningar och inte vågar tillsvidareanställa.

Riskerar bli ineffektivt och kontraproduktivt

Tanken med det permanenta tillskottet till äldreomsorgen är bra. Det hade dock krävts att man tänker till några extra varv kring hur den offentliga sektorns medel används innan man fattar beslut om återbetalning så vi inte får en ineffektiv resursförbrukning och att stödet blir kontraproduktivt.