Socialtjänsten behöver långsiktighet och ändringar i lagstiftningen

Hjärtat slår några extra slag varje gång det kommer en ny nyhetsrapportering om att ytterligare någon person har skjutits till döds eller skadats svårt i Sverige. Det är svårt att ta in varje gång.

Alla vill åstadkomma förändring, men våldet fortsätter och antalet döda ökar. Vilka är orsakerna till att framförallt unga människor, ofta i olika gäng, begår så grova brott? Det är en komplex fråga med många bottnar och som jag ser det ligger en del av problemet i strukturen, finansieringen, lagstiftningen och kortsiktigheten.

Kommunerna har en oerhört viktig roll i det förebyggande arbetet. Skolan, fritidsverksamheterna och socialtjänsten har alla viktiga uppgifter i vardag och i kris. Socialtjänstens roll är att alltid finnas på plats för personer när andra skyddsnät i samhället fallerar eller inte räcker till. För att utvidga arbetet behövs omfattande långsiktiga medel och en fungerade samverkan mellan socialtjänst, skola och polis.

Ökade krav på socialtjänsten utan finansiering

Inom socialtjänsten har staten år efter år ökat kraven på vad som ska åstadkommas, men utan medföljande finansiering. På grund av en bred och otydlig socialtjänstlag hävdar staten ofta att ”detta borde kommunerna redan göra” trots att det i lagen snarare står att kommunerna ”bör” göra något än att de ”ska” göra något. Det senaste exemplet är att staten vill att kommunerna ska erbjuda våldsutsatta personer skyddade boenden, men bara står för en tiondel av den beräknade merkostnaden.

Varning för vanligt scenario

Nu när debatten är intensiv och brotten allt oftare förekommande vill jag varna för en alltför vanlig händelseutveckling:

• På nationell nivå läggs omfattande åtgärdsförslag. Staten skjuter till stora summor under några månader eller kanske under ett år och sätter mål med korta bäst-före-datum.
• Kommunerna behöver planera för hur verksamheten ska utvecklas med hjälp av pengarna. Möjligen hinner man rekrytera personer som ska arbeta i verksamheten.
• Månaderna eller året går och de tillfälliga pengarna är slut innan någon verksamhet riktigt har kommit igång. Kommunerna står med kostnader – och med skulden för att situationen inte har förbättrats trots de medel som staten skjutit till.

Det här går på tvärs med de återkommande löftena om långsiktiga planeringsförutsättningar, som är det kommunerna behöver för att kunna utveckla lösningar som håller över tid. Kortvariga och riktade statliga satsningar ger sällan önskad effekt.

Använd lagstiftning och arbeta långsiktigt

I debatten om dödligt våld och skjutningar har också statliga röster hörts om att kommunsektorns överskott 2021 borde ha kunnat användas till det förebyggande arbetet. Vi som dagligen arbetar med kommunal ekonomi vet bättre. Vi vet att dessa överskott är resultat av pandemin, kortsiktiga statliga tillskott, börsernas all time high och en snabb vändning av svensk ekonomi. Det är inte resurser som kommunerna får föra över för drift från ett år till ett annat. Det är inte lagligt, vilket så klart alla regerings- och riksdagsföreträdare bör känna till.

Enligt SKR:s olika undersökningar brottas socialtjänstens verksamhet oftast med ekonomiska utmaningar, även under år då kommunens totala ekonomi visar överskott. När nu kommunernas ekonomiska situation påverkas kraftigt av den höga inflationen blir situationen ännu tuffare för kommunernas socialtjänst.

Ett mer långsiktigt hållbart sätt för staten att ge kommunerna goda förutsättningar vore att använda lagstiftningsverktyget. Tyvärr används inte lagstiftning som verktyg i tillräckligt hög grad, troligen för att det tar för lång tid att ändra en lag med föregående utredningar. Dessutom kan det bli dyrt för staten att finansiera nya lagar fullt ut och man kan komma billigare undan med ett riktat statsbidrag. Därmed ser det ut som att problemet är löst, när man egentligen bara har lagt problemet lokalt.

På det brottsförebyggande området saknas lagstiftning för kommunernas arbete. Många har ändå utvecklat brottsförebyggande arbete utifrån lokala behov och förutsättningar. Särskilt har kommuner med stora problem med otrygghet och brott byggt upp fungerande organisationer och samverkan med lokalpolisområdet.

För att arbeta förebyggande krävs en högre grad av långsiktighet än vad som finns i dag. I veckan kom Statskontoret med en viktig rapport om hur statens styrning av kommunsektorn fungerar. I den finns svidande kritik mot den statliga styrningen av kommunerna som beskrivs som kortsiktig, omfattande och bristfälligt samordnad. Jag kommer att ha anledning att återkomma till Statskontorets rapport om statens styrning i kommande inlägg.

Förebyggande arbete för att motverka gängkriminalitet är inget som kan fixas på några månader, inte heller på ett par år. Med många års kunskap om och erfarenheter av kommunernas arbete och med Statskontorets nya analys i ryggen är mitt svar solklart: det krävs långsiktighet i finansieringen, tålamod i det förebyggande arbetet och förändrad lagstiftning för att möjliggöra detta.